Tradizione e Innovazione nella Tuscia Romana

Azione di Recupero Culturale

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Cerca una parola nel portale | Ricerca avanzata | Indice di tutte le parole | Mappatura del portale | Gli ultimi aggiornamenti

 

 

 

 

 

 

La cultura siamo noi Noi l'immagine

La società siamo noi, noi la cultura e la nostra storia:  la cultura non ha comparti né livelli - o c'è o non c'è.

Proteggiamo la cultura popolare, madre di tutte le culture!

Il materiale originale in questa pagina è © Luciano Russo: la Redazione ringrazia l'autore per averne autorizzato la riproduzione, la rielaborazione, l'adattamento e la pubblicazione nel portale

Pagina in costruzione: rinnovare la pagina con il browser per essere sicuri di visualizzarne la versione più recente

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Cadono i miti del 'classicismo': l'antichità era un'esplosione e una festa di colori" di Luciano Russo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alcuni articoli della Stampa Svedese sui temi trattati in questa pagina

L'antico dilemma dei musei  

 

"Bugie bianche" La denuncia di una delle più grandi bufale della storia dell'arte

I falsi ideali

Altri esempi storici di policromia La nave reale Vasa

Alcuni articoli della Stampa Svedese sui temi trattati in questa pagina

L'antico dilemma dei musei

Winckelmann e l'inimitabile imitazione

Le statue marmoree dell'antichità una bugia bianca

Le statue dell'Antichità Classica non erano affatto bianche 

 

 

Luciano Russo - Una presentazione

 

Prima pagina del sito

Mappa del sito

 

Prima pagina del portale  

Mappa del portale

Libro dei Visitatori

 

Alcuni articoli della Stampa Svedese sui temi trattati in questa pagina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

L'antico dilemma dei musei

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Museernas antika dilemma
 

Johannes Siapkas

Publicerad i SvD den 28 januari 2006

 

 

L'antico dilemma dei musei
 

Del Dottore in Filosofia Johannes Siapkas

Pubblicato nel quotidiano svedese Svenska Dagbladet

il 28 gennaio 2006

 

 

 

Sedan Medelhavsländerna börjat hävda sin rätt till antika konstföremål har det blivit i stort sett omöjligt att bygga upp en antiksamling.

Många föremål i befintliga museer har ett dunkelt ursprung, och Italiens regering har dragit Gettymuseet inför rätta i Rom.

När Getty Museum i dag öppnar den nya utställningen av sin antiksamling i den nyrenoverade Gettyvillan i Malibu, Kalifornien, borde det glädja alla som intresserar sig för de antika kulturerna.

Gettymuseet är kanske det rikaste i världen och har på mindre än 30 år byggt upp en av de finaste samlingarna av konstföremål och arkeologiska objekt från antikens Grekland och romarriket.

Men det har kommit smolk i bägaren.

Enligt envisa rykten har Gettymuseet förvärvat illegala antika föremål.

Dessa rykten har nyligen bekräftats och för första gången någonsin har ett stort museum dragits inför rätta av de italienska myndigheterna (rättegången började i november i Rom).

Marion True, intendent och sedan 1986 ansvarig för Gettymuseets antiksamling, är åtalad för handel med illegala antika föremål för museets räkning.

Los Angeles Times har under en längre tid granskat Gettymuseet och redogjorde för det italienska åtalet i en artikel 25/9 2005.

Detta till synes triviala åtal är intressant då det synliggör den ideologiska rävsax som dagens museer sitter fast i.

Ur ett ideologiskt perspektiv kan själva skapandet av offentliga museer i slutet 1700-talet betraktas som ett radikalt brott mot tidigare strukturer.

Samlandet av föremål hade sedan 1400-talet varit en privat angelägenhet som den europeiska aristokratin ägnade sig åt.

Samlingarna tjänade främst syftet att förläna sina ägare prestige.

Tanken att museisamlingar tillhör folket och bör vara offentliga var alltså från början revolutionär.

Det är ingen slump att Louvren, som betraktas som en föregångare i den museala utvecklingen, grundades under den franska revolutionen (1793).

Snart kom emellertid museerna att förändras.

Deras utbildande mission kidnappades samtidigt av den framväxande medelklassen.

De föremål som ställdes ut skulle vara förebildliga och normera den goda smaken.

En parallell utveckling kan skönjas inom arkeologin. Under 1800-talet började de framväxande nationalstaterna långsamt att stärka den nationella kontrollen över de arkeologiska fynden.

Arkeologin organiserades på olika sätt genom bildandet av samfund, föreningar, och akademier.

Arkeologiska lagar stiftades som syftade till att skydda det nationella arvegodset.

Professionaliseringen av arkeologin, som skedde genom etableringen av egna utbildningar och arbetsmetoder, bidrog också till att säkerställa den offentliga kontrollen över det förgångna.

Denna utveckling pågick länge.

Varje nation skaffade sig en allt starkare kontroll över det egna nationella förgångna.

Man skyddade sina föremål, men man var inte lika angelägen om att skydda andra nationers förgångna.

Man vidtog inte ens åtgärder mot de institutioner som förvärvade illegala föremål från utlandet.

I och med Unesco-konventionen från 1970 (ratificerad av bland annat Italien 1978, Grekland 1981, USA 1983 och Sverige 2003) blev utförsel av kulturföremål från ett land utan ursprungslandets tillstånd olagligt.

Konventionen efterföljs dock sällan, varför museer som exempelvis Metropolitan Museum of Arts i New York och Museum of Fine Arts i Boston kunnat fortsätta förvärva antika föremål med oklar så kallad proveniens långt in på 90-talet.

De senaste åren har emellertid museernas och arkeologins etiska aspekter börjat uppmärksammas alltmer i den vetenskapliga diskussionen.

Och samtidigt som det internationella samarbetet har utvecklats, har intresseorganisationer och institutioner antagit etiska regler för att förhindra handel med antika föremål.

Oljemagnaten John Paul Getty (1892- 1976) var väldigt fascinerad av romarriket, och liknade gärna sig själv vid Caesar.

Ett påtagligt uttryck för Gettys antikvurm var att hans villa (den som nu hyser antiksamlingen) är en kopia av den så kallade Papyrusvillan från Herculaneum.

När Getty dog 1976 grundades museet, en stiftelse och ett angränsande forskningsinstitut.

Gettys privata samling utgjorde grundplåten för museet.

Hans antikvurm präglade också museet som fick till uppgift att skapa en av de bästa antiksamlingarna i världen.

Museets generösa budget (Getty testamenterade ofantliga 700 miljoner dollar som grundplåt till museet) möjliggjorde en aggressiv jakt på antika föremål.

Det sena grundandet gjorde det dock svårt att förvärva föremål.

Det kanske gick att utöka en samling med enstaka objekt vid den här tiden, men att skapa en ny samling, i världsklass, av antika föremål genom enbart laglig handel var närmast en omöjlighet.

Snart spreds rykten om att Gettymuseet köpte föremål illegalt, och den första intendenten för antiksamlingen lämnade museet 1984 i en uppmärksammad skandal som gällde förfalskningar och försäkringsvärden.

När Marion True 1986 fick ansvaret för Gettymuseets antiksamling ärvde hon också sin föregångares affärskontakter.

Nu följde en period då Gettymuseet gjorde många spektakulära inköp av antika föremål.

Kulmen inträffade 1996 när Gettymuseet förvärvade över 300 antika föremål i Fleischmansamlingen (Lawrence och Barbara Fleischman var ett rikt par som hade köpt upp en stor antiksamling under 80- och 90-talen).

Gettymuseet köpte samlingen framför näsan på Metropolitan Museum of Arts i New York, vilket då betraktades som en prestigeseger för Gettymuseet.

I dag hotas däremot museets image just på grund av detta inköp. Gettys förvärv av illegala föremål kunde nämligen nystas upp när de italienska myndigheterna lyckades identifiera tolv av föremålen i Fleischmansamlingen som illegala.

Gettymuseet försökte tvätta illegala föremål genom att gömma sig bakom Fleischmans goda rykte, enligt de italienska åklagarna.

Handeln med antika föremål är milt uttryckt skum. En oskriven lag i denna värld är att inte avslöja ett föremåls tidigare ägare.

Därmed förloras också uppgifter om ett föremåls proveniens när det byter ägare.

För varje arkeolog är detta en mardröm eftersom de svar som söks ofta står att finna just i denna information.

Utan uppgifter om var och hur ett föremål hittats är det enbart antikvariska aspekter som kan diskuteras.

Alla inbladade parter är i dag på det klara med att objekt utan fullständig dokumentation, alltså dokumentation som möjliggör en spårning av ett objekt hela vägen från utgrävningsögonblicket till i dag, förmodligen har sålts utan ursprungslandets medgivande och därmed är illegala.

Eftersom ursprungsländerna sedan länge infört handelsrestriktioner är antikhandlarna ofta verksamma i frihandelsländer som Schweiz.

Ofta säljs de antika föremålen genom ett komplicerat nät av bulvaner och mellanhänder.

Detta försvårar förstås spårningar av objekten, men det omöjliggör också antikhandlarnas försök att garantera full legitimitet.

Museernas beroende av antikhandlare är inte problemfritt.

För att skydda sig mot eventuella återbördskrav kräver numera museer att handlarna garanterar ekonomisk kompensation vid sådana krav.


Samspelet mellan antikhandlare och museer synliggörs i det italienska åtalet. De tolv illegala objekten i Fleischmansamlingen har kunnat spåras till en lagerlokal i Genève.

Lagerlokalen användes av en italiensk konsthandlare med det förpliktigande namnet Giacomo Medici. Han dömdes till tio års fängelse för illegal antikhandel förra året, men har överklagat domen.

Kontakterna mellan Gettymuseet och Medici går tillbaka till 70-talet.

I det italienska åtalet återfinns en intern utredning gjord av museets egna jurister där det hävdas att nästan halva antiksamlingen i Gettymuseet är köpt genom Medici.

Mot denna bakgrund är de italienska myndigheternas misstanke att Fleischmans fungerade som bulvaner mellan Getty och Medici förståelig.

I dag står Marion True i strålkastarljuset eftersom hon som huvudansvarig är åtalad, men Gettymuseets övriga ledning har också en roll i denna historia.

Museet tar numera avstånd från True - hon tvingades säga upp sig den 1 oktober i fjol.

Interna dokument från Gettymuseet visar att museets ledning var väl medveten om förvärven av illegala föremål.

Bland annat sade en intendent upp sig i protest mot att ledningen inte vidtog åtgärder för att stoppa detta.

Anteckningar visar att museets allra högsta ledning redan under 80-talet diskuterade hur man skulle hantera saken om det nådde medierna.

Samtidigt som True odlade sina kontakter med antikhandlare och förvärvade nya föremål till Gettymuseet visade hon även upp en annan sida.

Till skillnad från många andra museiintendenter engagerade sig True i den pågående debatten om museernas roll i den illegala antikhandeln.

Det var hon som författade Gettymuseets etiska riktlinjer 1986.

Då var Getty det första större amerikanska museet som hade formulerat etiska riktlinjer.

True har vid flera tillfällen tagit initiativ till att föremål har återbördats till Italien.

1995 stod Gettymuseet som värd för en stor konferens om illegal handel med antika föremål.

I samband med denna konferens antog Getty ett nytt och skarpare förvärvspolicydokument, ett dokument som delvis följde de riktlinjer som den arkeologiska intresseorganisationen American Institute of Archaeology utarbetat.

I Gettys policydokument lämnades dock ett betydelsefullt kryphål: det räckte med att ett föremål publicerats för att det skulle betraktas som legalt.

Ett föremål betraktas som publicerat när det har beskrivits och analyserats av en forskare i enlighet med gängse vetenskapliga normer.

Därmed införlivas föremålet i den vetenskapliga litteraturen och det kan användas för ytterliggare diskussioner. Detta möjliggjorde förvärvet av Fleischmansamlingen eftersom den hade ställts ut 1994 och Gettymuseets egen utställningskatalog betraktades som en vetenskaplig publikation.

Denna historia illustrerar hur museernas manöverutrymme har krympt under senare tid.

I och med att antiken har betraktats som ett gemensamt västligt ursprung har det också varit självklart att antika föremål skall samlas in och visas av museer runt om i världen.

Men samtidigt som detta bidrar till att sprida kunskap och intresse för antiken förutsätter det också en kolonial världsordning där ursprungsländerna kring Medelhavet inte tillerkänns samma exklusiva rätt till sitt förgångna som länderna norr om Alperna.

Medelhavsländerna insåg tidigt att det antika kulturarvet var värdefullt och försökte genom arkeologiska lagar hävda sin rätt över det.

Men på grund av oförmågan att implementera sina lagar och mottagarländernas ovilja att erkänna ursprungsländernas krav kunde den illegala handeln fortgå.

I den vetenskapliga utvecklingen finner vi andra orsaker.

I takt med att den vetenskapsfilosofiska grunden för museiutställningar av traditionellt slag kom att ifrågasättas inom humaniora, uppmärksammades också de etiska och moraliska aspekterna av museernas verksamhet.

Ett viktigt resultat av detta var att museer började formulera etiska regler och ha en striktare förvärvspolicy.

Museernas aktiva roll i denna process fick den paradoxala effekten att de själva formulerade de dokument som hindrade dem från att förvärva nya objekt.
Marion True personifierar dessa två kolliderande utvecklingar.

Som en direkt arvtagare till 1800-talets antikvurm och försedd med en tjock plånbok fortsatte hon enligt väletablerade traditioner att köpa antika föremål.

Men väl medveten om vart vindarna blåste deltog hon också i den vetenskapliga diskussionen
som syftade till att begränsa dessa möjligheter.

Man kan avslutningsvis ställa sig ett par ofrånkomliga frågor: om det i praktiken numera är omöjligt att skapa en ny antiksamling, har då existerande antiksamlingar, vad de står för, och dess värdinstitutioner förlorat sin roll i dagens senmoderna värld?

Eller ska vi betrakta True som en personifikation av en paradigmkris som kommer att resultera i att vår relation till det antika arvet omformuleras?

 

(La traduzione in italiano di prossima pubblicazione)

 

 

 

 

 

 

Johannes Siapkas

Johannes Siapkas är fil dr i antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet

 

 

 

Johannes Siapkas

Johannes Siapkas è Dottore in Filosofia in Culture e Società Antiche presso ll’Università di Uppsala in Svezia